Etikettarkiv: västerbotten

Fjollträskare vs Bonnstan eller har Påven en löjlig mössa?

Fråga: Är det någon skillnad mellan köra buss i linjetrafik i Västerbotten och i Stockholm? Svar: Har Påven en löjlig mössa?
benedictus-xvi_1

Det var kanske att ta i men nog finns det skillnader. För det första är bussarna inte röda utan beigegulaktiga. En del är blå. Sedan finns det andra, inte lika uppenbara differenser.
Ta till exempel trafikrapporterna från P4 Västerbotten:

TaTAA! (samma dramatiska signatur som i huvudstaden. Man förväntar sig seriekrockar, död och elände). ”Då var det dags för lite trafiknyheter. Det har inte hänt nånting, en älg har siktats vid Glommersträsk, så tänk på det. Trafiken flyter på. Och SJ tågen håller tiden!”
En timme senare: TaTAA! ”Då var det dags för lite trafiknyheter igen. Det har fortfarande inte hänt någonting. Älgen verkar ha dragit sig tillbaka och trafiken flyter på!” (Trafiken? Vilken trafik?!)

När det gäller det i övrigt underbara företaget jag arbetar på har de fortfarande kvar kontanthanteringen. Det var en chock för en fd Täby-chaffis att behöva handskas med pengar. Första gången en passagerare tog upp en sedel trodde jag han skämtade. Sedan mindes jag att jag var i Skellefteå.
Annars kan ett vanligt scenario se ut så här: Snorig äldre herre kliver ombord och torkar av näsan med fingrarna. Med samma fingrar gräver han länge i gabardinbyxfickan och får slutligen upp något som liknar en boll. Han räcker över bollen till föraren som gör sitt bästa för att inte spy. Föraren blundar och vecklar ut bollen med naglarna, gissar att det är nog är en tjuga, släpper den i myntväskan och längtar efter en pincett. Pengar är kul så länge man slipper ta i dem.

Sen har vi det där med rollatorerna och barnvagnar och rullstolar. Alla måste fram och betala eller visa färdtjänstkort. Man kan ju tänka sig själv hur lätt det är att ta sig fram till chaffisen med rullstol? Nej, just det. Alltså måste chaffisen ta sig till rullstolen för att hämta kortet, bippa, återbörda det till dess ägare för att sedan hoppa in på förarplatsen, där ett antal irriterade personer som undrar vad fan chauffören håller på med, köar för att få köpa biljett. Om det nu går att köpa någon biljett, vill säga. Biljettmaskinen ”FARA” gör skäl för namnet, brukar be den fara och flyga flera gånger om dagen. (Just det, hundar måste också visa biljett. Ingen kommer undan)

Solbackens Handelsområde är ett kapitel för sig. På helgerna kliver mängder med folk, förmodligen flyktingar från Somalia, på bussen för att åka från centrum och handla.
Ett glatt ”Willys?” betyder ”går den här bussen till Solbacken?”
Samma kopiösa mängder med folk kliver sedan på bussen från Solbacken för att åka hem, den här gången överbelamrade med kassar fyllda till brädden. Jag har aldrig sett så många kassar i hela mitt liv. inte heller så välfyllda kassar. ibland kan en familj släpa ombord tio (10!) kassar. Kass-syndromet är ett välbekant fenomen bland oss chaffisar.  Det finns hur många historier som helst om kassarna. Själv blev jag vittne till en kamikazemelon som rymde ur sin kasse och flög ut genom den öppna bakdörren för att krossas mot trottoaren. Ingen ägare gav sig till känna. Frid över dess minne.

Det var lite grann om hur vi har det i norr. På tal om norr, i går var det norrsken! Då blir man lycklig!