Road Rage

motor-mania-c2a9-walt-disney

Märkligt. Jag har alltid älskat att köra bil – ända tills jag började köra buss. Bilisterna släpper fram en utan större åthävor, ähm…. åtminstone bilisterna i Stockholm. I Skellefteå där jag kör för nuvarande, struntar de fullkomligt i om ett fordon på tjugofyra ton är på väg ut från hållplatsen utan brakar på i sina Volvo 240 (förmodligen på väg till gödselstacken) utan att tänka på konsekvenserna. En kollega som naivt trodde att trafiken fungerade som i huvudstaden blinkade och började köra ut, så som man gör, och höll omedelbart på att smälla med en bil som gav järnet. I Skellefteå är det inte störst går först-regeln som gäller. volvo-240-sweden-1975

Men jag håller på att uppfostra dem. Taxibilar till exempel har en otrolig förmåga att befinna sig på de mest olämpliga ställen. Kom en fredagkväll till Skellefteå centrum med några glada människor som tänkt sig ned på stan för att äta en bit mat. Hållplatsen var fullkomligt belägrad av taxibilar som hoppades på jobb (hallå, vem tar en bulle hem kl 20??). Jag tutade och blinkade med helljusen. Swisch, så var de borta. Mina passagerare gapade: -Vad DUKTIG du var!
Orkade inte berätta att jag kört diverse linjer runt Humlegården och där var det mer regel än undantag att tuta och blinka. Hörde några Skebusskollegor allvarligt diskutera om man kanske borde börja tuta lite oftare? Mitt svar är JA. Tuta för F-N

En en annan spännande grej i Skeå är EPA-traktorer förklädda till Mercor. Man kommer dundrande på E4:an och ser den där Mercan en bit framför, sen upptäcker man att den endast kör i 30 km/t och SEN ser man varningstriangeln. Tvärnit.

Just det bilen, nuförtiden känner jag mig utsatt och ynklig i min platta lilla bil och får tendenser till Road Rage. I bussen är jag lugn som en filbunke (utom när biljettmaskinen krånglar).

Å nu spelar de min favortitlåt på radio!

Kommentera